Målvaktsposten behövde förbättras under sommaren. Kanske inte kvalitetsmässigt, men när det gäller hälsa och lönsamhet. Rasmus Reijola har klarat av sina målvaktsuppgifter på ett acceptabelt sätt under tidigare säsonger och har dessutom undvikit sjukstugan. Samma kan inte sägas om Niko Hovinen, vars skadeproblem bidrog till att han fick lämna Sport.
Miroslav Svoboda är en relativt okänd spelare på de finska spelplanerna, med undantag för sex matcher i LeKi. 28-åringens statistik i Tjeckiens högsta serie talar dock för sig själv. Svoboda har alla förutsättningar att ta plats som förste målvakt, vilket gör Reijola till en bra backup.
Även en backup behöver en backup, så Jere Huhtamaa, som har visat god potential, togs in som tredje målvakt. Han kommer förmodligen tillbringa större delen av den kommande säsongen i TuTo.
Vem blir den kreativa ledaren i försvaret?
Jämfört med förra säsongen har Sport sina största förlust i backlinjen. Valtteri Viljanen, Shaun Heshka och Emil Johansson var utmärkta när det gällde att hantera pucken och öppna upp för anfall. Att fylla skorna efter bara någon av dessa försvarsspelare kan verka som en alltför stor uppgift, men Sport har möjligheter att ersätta alla tre.
Bine Mašič har en perfekt och kanske sista chans att göra sig till ett hushållsnamn i Liiga, Theodor Johnsson, som är 20 år gammal, har en bra möjlighet att ta nästa steg mot en professionell karriär. Atro Leppänen, som samlade imponerande poäng i Mestis, försöker bevisa sitt kunnande i Sport. Förra säsongen lyckades det inte med Henry Karjalainen, men där en anfallare misslyckas kan en back lyckas.
Reece Scarletts och Carl-Johan Lerbys historier tyder inte på en poängrik säsong, men deras styrkor ligger på andra områden. Sport förväntar sig inte nödvändigtvis att dessa två är i poängtoppen, utan snarare när det gäller att hålla rent bakåt.
Som unga drivkrafter finns Aatu Aarnio, som har anlänt från Åbo till Vasa, och dessutom Sport-fostrade Juuso Vesala. Det kan även hända att vi ser en positiv överraskning i försvarsspelet från anfallaren Oskari Hult under träningsperioden.
Anfallets framgång beror mer på svensk effektivitet
Förra säsongen berodde Sports effektivitet till stor del på det svenska anfallet, och de tidiga säsongsresultaten var beundransvärda att se. Effektiviteten tog dock ett steg tillbaka när de övriga lagen höjde sin nivå, och Jens Löökes långvariga bortfall från laguppställningen märktes.
Henrik Erikssons frånvaro från laget är en stor faktor, men det finns flera kandidater att fylla den luckan; Carl Mattsson, Johan Sundström och Kalle Miketinac. Var och en av de ovannämnda anfallarna har potential, särskilt Miketinac, som presterade lovande i träningsmatcher.
Anfallarna, som är bekanta från de senaste säsongerna, måste kunna hålla minst samma nivå som förra säsongen. Om Sebastian Stålberg, Lööke och Simon Hjalmarsson underpresterar, kommer laget mycket snabbt att ha en lika tom tallrik i slutet av säsongen som de senaste åren. Om då inte Miro Nalli, Viljami Nieminen, Anton Stråka och Lari Heikkinen överträffar sig själva exponentiellt, men i verkligheten är en sådan nivåhöjning näst intill omöjlig.